Karriärsteg för de duktigaste lärarna

Regeringen har beslutat att införa två nya karriärsteg för lärare- förstelärare och lektor. Det är ett sätt för lärarna att göra karriär utan att sluta undervisa.

Men drygt 37 500 behöriga lärare har redan lämnat sitt yrke. SCB räknar med att Sverige om åtta år kommer att ha en brist på 46 500 lärare. Jag tvivlar på att vare sig lärarlegitimationen eller karriärsteget kan avhjälpa den bristen.

Det som påverkade mitt beslut att sluta som lärare var inte enbart arbetsbördan. Att år efter år undervisa franska på högstadiet bar slutligen emot. Hur mycket jag än ändrade på min planering blev arbetet till sist enformigt. En del kanske känner sig bekväma och trygga när arbetet går på rutin, men för mig innebar detta att stå på samma plats och inte kunna utvecklas. Som lärare har man mycket få karriärmöjligheter och jag ser positivt på regeringens beslut om karriärsteg för lärare. Samtidigt undrar jag vilka kriterier som ska gälla när skolledningen ska utse förstelärare i de olika ämnena.

”De duktigaste lärarna ska belönas och ges möjlighet till karriärvägar”, säger utbildningsminister Jan Björklund.

Men vem ska göra den bedömningen? Är det rektorn, eleverna eller föräldrarna?

 

Lunch med Lisbeth Palme

Häromdagen var Lisbeth Palme och jag bjudna på lunch hos min syster. Det är inte första gången jag har träffat Lisbeth Palme men tidigare har det alltid varit i formella sammanhang. Som när vi träffades på Habitatkonferensen 1996 i Istanbul, Lisbeth som ordförande för svenska UNICEF och jag i egenskap av ordförande för Kurdiska Ungdomsförbundet. Inför Habitatkonferensen i Istanbul hade Lisbeth Palme kritiserat Turkiet för att sätta barn i fängelse. Det väckte starka reaktioner eftersom Turkiet var värd för konferensen och man ville inte kännas vid det faktum att många barn faktiskt satt i fängelse. På lunchen fick jag höra hela hennes version och man kan inte låta bli att beundra en så modig kvinna. Den bild jag hade av Lisbeth från medierna och de officiella sammanhangen är en mycket bestämd och tuff kvinna. Därför blev jag så förvånad när jag fick se den roliga sidan av Lisbeth som har en sådan distans till allt. Lisbeths engagemang i jämställdhetsfrågor förklarar nog varför Olof Palme drev de frågorna som statsminister.

Sverige är ett fantastiskt land brukade min farfar säga. De har riktig demokrati och alla får bra sjukvård oavsett vad de tjänar. Allt detta påstod min farfar var Olof Palmes förtjänst. Dessutom brukade han säga att Olof Palme var enda riktigt modiga karln i världen som vågade sätta sig upp mot USA och Sovjet. Hur många skulle ha mod att göra det? Farfar besökte Sverige både i valrörelsen 1982 och 1985 och fick skaka hand med Palme under valmöten i Tensta. Då var han så stolt och hävdade att han förde tur med sig eftersom Palme vann båda valen. Mycket har förändrats i Sverige och sjukvården har försämrats till den grad att de som har råd köper bättre vård.

Under hela lunchen med Lisbeth tänkte jag på min farfar och hur stolt han skulle ha blivit om han fick veta att Lisbeth Palme sitter hemma hos hans barnbarn och äter lunch.

Efter dokumentären om Palme har jag träffat så många människor som säger att de saknar en ledare som Olof Palme som vågar stå för sina värderingar och säga ifrån på skarpen.

Motstridiga uppgifter i Wikipedia

Att rasister och främlingsfientliga grupper sprider lögner på nätet är ingen nyhet men att det skulle finnas motstridiga uppgifter i Wikipedia är oroande. Jag slog upp ordet ”hedersmord” och på Wikipedias hemsida står det: ”Det ska vidare tilläggas att många av de aktuella fallen är varken familjerna eller brottsutövarna aktiva eller praktiserande muslimer, utan snarare kopplade till den arab/kurdiska kulturen”.

När man skrollar ned nämns att hedersmord är vanligt förekommande i både Pakistan och Indien: ”Enligt India Democractic Women’s Association dör 1000 ungdomar årligen i hedersmord kopplade till tvångsgifte och kastsystemet.” Vidare står det: ” Enligt Pakistans ledande människorättsgrupp mördades nästan 1000 kvinnor och flickor i landet under 2011, en ökning med nästan 100 jämfört med 2010.”

Jag vet inte om Wikipedia har missat det men de flickor och kvinnor som mördas i Indien och Pakistan är varken araber eller kurder!

Vidare vill en del debattörer koppla hedersmord till Islam. Det första hedersmordet i Sverige utfördes 1994 av en kristen palestinier som dödade sin 18-åriga dotter. Anledningen var att hon träffat en muslimsk man och vägrade därför att gifta sig med den kristne palestinier som fadern hade utsett till make åt henne. Inte heller är det ett typiskt kurdiskt fenomen då en 15-årig muslimsk arabisk flicka dödades av sin bror och kusin i Umeå 1996 eftersom brodern ansåg att hon inte skulle gå ut och leva som en svensk flicka. Året efter, 1997, knivhöggs en muslimsk turkisk flicka av sin bror för att hon hade dragit skam över familjen genom att gå på disco och leva som sina svenska kompisar.

Det är önskvärt att media och personer som aktivt engagerar sig i hedersrelaterad problematik baserar sina uttalanden på fakta och undviker generaliseringar!

 

”Dålig stämning” av och med Özz

Jag och min väninna, Fia, bestämde oss för att gå och se ”Dålig stämning” av och med Özz. För fullsatt publik bjöd han på skratt men också tårar. Med ett välskrivet manus vågade han vara personlig och lyckades leverera en och annan tankeställare. Kungen, den svenska vapenindustrin och den konflikträdde svensken var återkommande inslag som användes som bollplank i föreställningen.

Jag och Fia har gått i samma klass som Özz på gymnasiet och personligen har jag känt honom i minst 25 år. Vi gick på Lördagsskolan ihop och det Özz alltid har lyckats med är att skapa en härlig stämning i sin omgivning. Redan som barn i den kurdiska dansgruppen fick han oss att skratta. Energi är ingen bristvara hos Özz och det visade sig inte minst när jag tillsammans med Özz och andra kurdiska ungdomar reste till Frankrike. I två dygn höll Özz låda och berättade den ena roliga historien efter den andra. Tack vare honom stod vi ut med den långa bussresan!

Jag rekommenderar ALLA att se denna föreställning! En föreställning som berör och går rakt in i hjärtat!

Anna Lindh lyckades få hem Pela Atroshis syster

Jag har fått flera kommentarer och telefonsamtal från vänner och bekanta om varför jag inte har nämnt Anna Lindhs arbete mot hedersmord. Precis som Kurmancen påpekar var det Anna Lindh som såg till att Pelas syster kom till Sverige.  Poliserna Martin Stein och Leif Spånbo fick 2009 års Fadimepris för sina engagerade insatser för att få hem den mördade Pela Atroshis syster Breen till säkerhet i Sverige och ge henne möjlighet att vittna i den rättegång som fällde hennes farbröder för mordet.

I sitt tack tal lyfte Martin Stein fram Anna Lindhs djupa engagemang.
-Anna Lindhs roll var avgörande för att få hem Breen vilket Breen inte ens känner till tror jag. Anna Lindhs medkänsla och insiktsförmåga ledde till att hon snabbt förstod vikten av att agera från den högsta politiska ledningen. Jag är övertygad om att vi aldrig lyckats med operationen om inte vi fått hennes stöd.
Hela intervjun som Cheko Pekgul gjorde med poliserna strax efter att de fick priset kan ni läsa under Gästskribenter.
Det var aldrig min mening att förminska Anna Lindhs arbete utan jag lyfte fram personer som fortfarande är aktiva i frågan.
Här kan ni också läsa en krönika om Mats Engströms bok ”Anna Lindh och det nya Europa”.

Fortsätt kampen mot hedersförtrycket!

Häromkvällen satt jag och min man och läste nyheterna på Text-tv. Den nyhet som fångade vårt intresse mest var den som handlade om en 25-årig man i Tyskland som hade dömts till åtta års fängelse för mord på sin syster. Systern, då 21 år, blev ihjälstucken på gatan för fem år sedan.

Mina tankar gick självfallet till Fadime Sahindal som jag träffade sommaren 1998 då hennes pojkvän hade dött i en bilolycka. Min syster och hennes man erbjöd Fadime att bo hemma hos dem eftersom de ville stödja henne i sorgen. Vi hade följt hennes tuffa strid mot familjen genom TV. Många kurder, däribland jag, hade tagit illa vid oss när hon hävdade att hennes problem med familjen berodde på hennes kurdiska bakgrund. Vi kände oss utpekade av henne och i Luleå fick min bror höra kommentarer som ”du är en sådan som misshandlar din syster, va?”.

När jag väl fick umgås med henne och kunde ta till mig hennes historia blev jag mycket berörd. Det var en nedstämd och sorgsen Fadime som längtade till sin familj, en gemenskap. På mitt kalas blev hon chockad av att se mina bröder diska och laga mat för mig och mina kompisar. Hon hade aldrig sett kurdiska män stå i köket.

Jag minns också den kalla dagen i januari 2002 då jag ringde på min systers dörr. Hon öppnade dörren med tårar i ögonen och jag frågade vad som hade hänt. ”Fadime…. hon har blivit mördad.” I min systers kök satt Fadimes vänner och kusiner och sörjde. Jag blev chockad, ledsen och förbannad. Hur kunde en pappa mörda sin dotter?

Vissa debattörer hävdade att hedersmord inte existerade och att även svenska kvinnor mördades. Den stora skillnaden är att svenska kvinnor mördas ofta av en man de har haft ett förhållande med och mördaren fördöms starkt i hela samhället medan unga invandrarkvinnor mördas av sina egna släktingar och mördarna möter ofta förståelse bland sina landsmän. Men bland dem fanns också några journalister, debattörer och politiker som tydligt tog ställning för invandrartjejernas rätt till ett eget liv och såg till att frågan fick mycket uppmärksamhet. Jag tänker på Britta Svensson på Expressen som tidigt förstod frågan om hedersmord och än idag är en av få som skriver om ämnet. Jag tänker också på författaren Christina Wahldén som just det året Fadime mördades skrev en ungdomsroman som heter Heder. Mikael Damberg, riksdagsledamot och ordförande i Fadime Sahindals minnesfond var en av få politiker som tidigt engagerade sig för unga kvinnors rätt att göra sina egna val. Några dagar efter mordet på Fadime Sahindal höll han ett tal på minnesstunden i Östersund. Damberg sade ”Alla måste ha rätt att få älska vem man vill. Sverige ska vara ett land där kärleken tillåts vara gränslös”. Idag kan man tycka att det där är en självklarhet men då för 11 år sedan betydde det så mycket för oss kvinnor med invandrarbakgrund att en politiker vågade engagera sig i dessa frågor utan att vara rädd för att rasisterna skulle utnyttja mordet i sina syften om man erkände att hedersmord existerar.

Det krävs mod att förändra. Det krävs styrka att gå sin väg. Den styrkan fanns hos Fadime och alla de andra som riskerade sina liv i kampen om ett liv i frihet. Men de behövde även samhällets stöd när de ville förändra sin livssituation.

När jag talar med mina bekanta i Tyskland, Holland och Storbritannien får jag höra att engagemanget för unga invandrarkvinnor inte är lika stort som i Sverige. Därför önskar jag att de också hade personer som Britta Svensson, Christina Wahldén och Mikael Damberg.