När kommer den svenska våren?

Solen tittar fram och anstränger sig för att bereda väg för våren men kylan biter sig fast och vägrar ge med sig. När kommer den svenska våren? Vi är många som ställer oss den frågan och vi väntar tåligt på svar. På samma sätt väntar vi på att någon annan ska ta initiativ för förändringar. Inte- jag- det- kan- någon- annan- göra-mentalitet råder på många arbetsplatser när de klagar över sina försämrade arbetsförhållanden.

Idag ser vi att skolorna inte håller måttet internationellt, många elever uppnår inte målen och lärartätheten har minskat. För att komma in på lärarprogrammen krävs nästan inga poäng. Lärarstatusen samt lönerna är mycket låga. I lärarrummen hörs klagovisor men de slutar oftast där. Det blir tyst. Vi har världens mest avreglerade skola och ingen som reagerar på att amerikanska rikskapitalbolag köper upp skolor i Sverige med enda syftet att gå i vinst. Anna Dahlberg skriver om varför ingen agerar på denna utveckling i Expressen ” Starka lobbyintressen, politisk prestige och en rädsla för att stöta sig med medelklassväljarna i storstäderna har blockerat en nödvändig debatt om vinstintresset i skolan”. http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vinstintresset-forstor-skolan-medan-politikerna-tittar-pa/. Jag undrar hur långt det måste gå innan lärarna mobiliserar sig? Innan de säger ifrån?

Mina första år i Sverige präglades av demonstrationer. Det kunde vara mot regimen i Irak eller Turkiet. Det kunde även handla om orättvisor i området där vi bodde. Demonstrationskulturen är tyvärr ett minne blott och det är först på 1 maj som vi ser människor demonstrera på gatorna.

Den arabiska våren fällde regimer i Nordafrika. Folket var missnöjda med förhållandena i respektive land och agerade. I Sverige är vi också missnöjda men säger sällan ifrån. Med tanke på hur skolan, sjukvården och äldreomsorgen har försämrats är det nog dags för en svensk vår.

Att tillåta barn ha flera identiteter

Ikväll var jag på Newrozbrasan som tänds på Eggebygård den 20 mars varje år. Många kurder hade trotsat kylan för att fira nyårsafton och välkomna våren. Vi samlades runt eldfesten för att dansa och umgås. För kurderna har Newroz blivit en symbol för kampen för frihet och rättvisa men firandet är också ett sätt att lämna det gamla och välkomna det nya.

På vägen hem frågade jag min son vad han visste om Kurdistan varpå han svarade att Kurdistan betyder Newroz. Då insåg jag som förälder hur lite han visste om Kurdistan och hur komplicerat det är att uppfostra ett barn med två identiteter. Han är född i Sverige och har därmed rätt till en svensk identitet vilket jag inte har något emot. Därför är det viktigt att som förälder tillåta honom att ha flera identiteter.

Innan läggdags ville jag berätta om myten om Newroz och inledde med: ” Det var en gång…”

16 mars är en sorgens dag

Föreställ dig att du äter lunch med din familj, kanske är det den sista måltiden. Plötsligt hör du ljudet av bomberna som faller ned i din närhet och du får panik. Samtidigt känner du doften av äpple. Du andas in och börjar kräkas. Hela familjen springer ut. Där ute ser du alla som försöker fly för sina liv. Men en efter en faller de livlösa kropparna ned…

Det här låter overkligt men det var precis det som hände i den kurdiska staden Halabja 1988 då Saddam Hussein lät bomba staden med kemiska vapen och napalm. Med dessa bomber dödade han över 5 000 människor.

Dessvärre har inte spåren av Saddam Husseins terrorregim försvunnit med honom. Många av de som överlevde giftgasattacken blev blinda och många har fått skador i huden som har utvecklats till cancer. Missfall hos kvinnor är vanligt och barn har fötts med missbildningar. Det kommer att ta generationer innan de skador Saddam Hussein tillfogade Halabjas befolkning läks.

Dagarna efter katastrofen kablades filmer ut över hela världen. Filmerna visade tusentals kvinnor, barn och äldre som försökte komma undan de kemiska gaser som användes som krigsvapen. Det är bilder som etsat sig fast i hjärnan och som aldrig kommer att suddas ut.

Den 16 mars är en sorgens dag för alla kurder men den är också en påminnelse om en verklighet som inte borde hända.

Tankar om lärarlegitimation

Eftersom jag inte längre arbetar som lärare kan jag njuta av mina helger utan att behöva rätta, planera eller skriva rapporter. Engagerad i skolfrågor och ha för vana att sysselsätta mig med olika saker har jag idag surfat på nätet och läst artiklar om alltifrån hemundervisning till lärarlegitimation.

Det jag redan visste om lärarlegitimation var att det infördes för att höja statusen och göra läraryrket mer attraktivt. Det innebär att enbart legitimerade lärare får fastanställas och sätta betyg. Man ska också ha gjort en introduktionsperiod eller tjänstgjort ett år inom förskola eller skola.

Jag hade länge undrat hur en nyexaminerad lärare ska kunna sätta betyg inom det år då läraren tjänstgör på skolan eftersom endast legitimerade lärare får göra det. När jag ringde upp Skolverket för några veckor sedan fick jag veta att från och med den 1 december 2013 kommer den nyexaminerade läraren tillsammans med en mentor kunna sätta betyg. Men hur stor insyn har mentorn i lärarens undervisning? Vilka befogenheter har mentorn? Hur ofta sitter mentorn i klassrummet för att få en uppfattning om elevers kunskaper? När de slutligen ska sätta sig ned för att sätta betygen är det lärarens bedömning som kommer att väga mest och det enda som krävs är mentorns underskrift.

Just nu har fyra av tio lärare svårt att få introduktionsplats eftersom det blir dyrt för skolorna att betala för de handledare som vill få extra betalt. Med tanke på den tunga arbetsbördan och den låga lönen skulle jag som lärare självklart begära extra betalt. I annat fall måste man dra ned på undervisningstimmar för den handledaren. Detta är något som regeringen skulle ha tagit i beaktande innan förslaget om lärarlegitimation genomfördes!

Inse att Sverige är ett mångkulturellt land!

Igår tog jag en promenad från Tensta till Duvbo. För gamla minnens skull påbörjade jag min promenad från min låg- och mellanstadieskola. Då, 1982, hade ungefär 40% av barnen invandrarbakgrund. Idag är barn med invandrarbakgrund på samma skola 99%. Därefter tog jag en sväng till min gamla högstadieskola (1988-1991). Jag minns att vi då var en ganska bra blandning av barn med både svensk och utländsk bakgrund. Idag är antalet barn med invandrarbakgrund 98%. Hur kunde det bli så här?

Jag fortsatte min vandring och gick förbi en skola i Rissne där jag arbetat som lärare 2001-2003. Då var skolan mycket attraktiv och lockade elever från andra förorter. Men i takt med inflyttningen av familjer med invandrarbakgrund sökte sig de med svensk bakgrund till andra skolor som föräldrarna ansåg vara bättre. Idag har skolan ca 150 elever.

Upptagen av alla frågor om hur det kom sig att dessa skolor hade förändrats och vad det var som fick de med svensk bakgrund att fly dessa områden hamnade jag slutligen i Duvbo. Där såg jag en grupp barn från en förskola. Det som slog mig var att det inte fanns ett enda barn med mörkt hår!

När föräldrar med invandrarbakgrund börjar ställa krav på att deras barn ska integreras i samhället och lära sig bra svenska vill de bo i områden där det faktiskt BOR familjer med svensk bakgrund. Men när de väl gör det flyttar familjer med svensk bakgrund därifrån. Hur länge tänker de fly verkligheten? När ska de inse att Sverige är ett mångkulturellt land?