Nattvandring i Kista- Husby

I natt vandrade jag i Kista och Husby tillsammans med föräldragruppen, ”Trygghetsvandring mot våldet i vår förort”. Klädda i gula västar samlades gruppen på ungdomsgården KFUM för att delas in i olika stationer. Gruppen vill visa att det finns goda krafter i området som vill ta avstånd från våldet och ta ansvar för sin bostadsort. De försöker få folk att känna sig trygga och lära känna sina grannar. Alltfler frivilliga, både inom bostadsområdet men också från andra delar av Stockholm, ansluter sig till gruppen.

- Sådana här dagar måste man enas och ta ansvar för sitt område, säger en förälder.

- Det här är ett socialt problem, man får inte etnifiera problemet, poängterar en annan förälder.

Föräldragruppen startades efter den första nattens kravaller. En mamma följde upploppen från sitt fönster och tog initiativet till föräldravandring mot våldet. Hon startade en Facebookgrupp, samlade alla vuxna och begav sig ut för att nattvandra. Hon tänkte inte låta sig skrämmas och låsa in sig medan hon såg upploppen fortgå. Första tanken var:

- Var är alla vuxna? Var är alla föräldrar? Jag var tvungen att ta mig ut och visa att jag är där för alla våra ungdomar.

På frågan var föräldrarna är svarade en vuxen:

- Man kan inte bara anklaga föräldrarna för att brista i sin uppfostran. Vi har själva fört våra föräldrar bakom ljuset när vi sagt att vi är hos den och den kompisen när vi egentligen vistats där vi inte tilläts vara.

Vi påbörjade vår vandring från Kista och gick förbi den brandskadade Montessoriskolan som fortfarande luktade bränt. Efter branden anslöt sig fler föräldrar till gruppen och deras primära uppgift blev att bevaka skolor och förskolor. Vi slutade vår vandring vid Husby T-bana där ett hundratal ungdomar hade samlats för att dansa, sjunga och grilla. ”Lämna en sten, plocka en korv” löd budskapet. Men trots feststämningen fick jag känsla av en underliggande ilska mot polisen. En ung man försvarar kravallerna och säger att det beror på polisens övervåld, att dödsskjutningen av en 68-åring man var orsaken till upploppen. Det är därför ungdomar kastar stenar mot polisen. Men att tända eld på skolor är helt fel, menar han.

En annan person lyfte fram vikten av politiskt engagemang bland ungdomar.

- Var finns ungdomsförbunden? De borde stå i varje hörn här i Husby!

Det fick mig att tänka på min tid som ung i SSU-Tensta. Med små medel drev vi ett café för ungdomarna i Tensta. De hade ett ställe att samlas på och kunde föra samtal med andra vuxna som besökte caféet.

- Man måste se över hur pengarna används. Används de verkligen på rätt sätt? frågar en förälder som är socionom och boende i Husby sedan 18 år.

Gruppen är oberoende och har ingen politisk eller religiös tillhörighet. Det som förenar samtliga i gruppen är viljan att skapa trygghet och stå upp mot våldet.

- Det är viktigt att följa upploppen på ett nyanserat sätt och inte se det svartvitt, avslutar en förälder innan vi i skenet av fullmånen beger oss hemåt.

”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra” av Pontus Herin

Alla talar så fint om det mångkulturella samhället men det är få väletablerade personer som kommer på tanken att flytta till ett område som Tensta. En av de som gjorde det var Pontus Herin som skrev boken ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”.

Tyvärr hann jag inte läsa den när den kom ut men den har legat bland de böcker jag måste läsa. Jag är glad att jag läste den några år senare eftersom den är mer aktuell än någonsin med tanke på den debatt som varit om segregation och islamism i Sverige.

”Hur kan man vara stolt över ett ställe när folk alltid frågar: Hur kan du bo där?” Den frågan får nog varje Tenstabo vilket resulterar i att så fort man får rätt förutsättningar flyttar man från området. Då är det inga nya svenska familjer som flyttar in utan nyanlända flyktingar.

När jag undervisade som lärare hade jag elever som kom från Tensta. När andra barn i klassrummet fick höra var de kom ifrån blev barnen från Tensta utskrattade. Jag brukade ingripa genom att säga att jag själv kom från Tensta. Jag talade om att man skulle vara stolt över sitt bostadsområde och att ingen hade rätt att döma en. Barnen från Tensta blev riktigt stolta i det ögonblicket!

I Djursholm är förutsättningarna annorlunda. Ungdomarna vet att de kan lyckas och har i många fall redan från början rätt kontaktnät.

Jag känner igen mig i allt som Pontus Herin skildrar, inte bara det geografiska utan även det sociala. Den värmen som finns i Tensta får man leta efter i andra områden. När man besöker olika parklekar ser man många barn leka till sent på kvällarna. Kvinnorna sitter tillsammans på bänkarna och äter medhavd mat. Männen däremot lyser med sin frånvaro. De sitter oftast tillsammans i någon förening och diskuterar politik, gärna hemlandets.

I sin bok är Pontus Herin öppenhjärtig och ärlig. Man får ta del av hans tankar och känslor som han förmedlar med värme och som han inte räds uttrycka. Det är nog det som gör att man lätt kommer in i boken och med spänning vill veta hur det ska gå för Pontus Herin och hans familj. För alla de som vill veta mer om segregationen i Sverige kan jag inte komma på en bättre bok.

Från arbetarrörelsen till Hans och Greta

- Varför är vi lediga den 1 maj? frågade min son.

- Jo, för att fira arbetarnas dag. För länge sedan arbetade människor många timmar om dygnet och de blev orättvist behandlade. Därför ville de ändra på sina dåliga arbetsförhållanden och krävde 8 timmars arbetsdag. Sedan dess har man demonstrerat mot orättvisor och krävt förändringar i samhället. Är det något du vill ändra på?

- Nej, jag vill att allt ska vara som vanligt, svarade min son.

- Här i Sverige har vi det bra. Alla barn kan gå till skolan gratis. Vården är gratis för barn. Men i en del länder måste barnen arbeta för att försörja sig själva och familjen, berättade jag för honom.

- Som Hans och Greta? Deras styvmamma var elak och körde iväg dem så att de fick klara sig själva.

- Inte riktigt så, svarade jag.

Jag insåg att diskussionen var alldeles för abstrakt för honom och att han inte kunde koppla orättvisor i världen annat än till sagornas värld. Jag som föddes i Kurdistan blev tvungen att bevittna förtryck och kränkningar. Jag minns fortfarande med fasa hur militären stormade in i vårt hus, skrek åt min mamma och oss barn och slängde alla våra böcker ned på golvet. Mina föräldrar var tvungna att förklara för mig varför vi trakasserades och måste lämna vårt hemland. När vi kom till Sverige sade min pappa att Sverige är ett fantastiskt land för här finns demokrati på riktigt.

Efter samtalet med min son åkte vi till Humlegården och deltog i demonstrationen där han fick se många röda fanor. Jag såg hur engagerad han och hans kompis blev i demonstrationståget. På samma sätt som han blir när han hör sagan om Hans och Greta.