Alla måste ha rätt att få älska vem man vill

Idag är det 12 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. Jag träffade Fadime sommaren 1998 då hennes pojkvän hade dött i en bilolycka. Min syster och hennes man erbjöd Fadime att bo hemma hos dem eftersom de ville stödja henne i sorgen.

Jag hade följt hennes tuffa strid mot familjen genom TV. När jag väl fick umgås med henne och kunde ta till mig hennes historia blev jag mycket berörd. Det var en nedstämd och sorgsen Fadime som längtade till sin familj, en gemenskap. På mitt kalas blev hon chockad av att se mina bröder diska och laga mat för mig och mina kompisar. Hon hade aldrig sett kurdiska män stå i köket.

Mordet på Fadime Sahindal blev en väckarklocka och ledde till en stor debatt om unga invandrarkvinnors rätt att bestämma över sina liv. Jag tänker på Britta Svensson på Expressen som tidigt förstod frågan om hedersmord och än idag är en av få som skriver om ämnet. Jag tänker också på författaren Christina Wahldén som just det året Fadime mördades skrev en ungdomsroman som heter Heder. Mikael Damberg, riksdagsledamot och ordförande i Fadime Sahindals minnesfond var en av få politiker som tidigt engagerade sig för unga kvinnors rätt att göra sina egna val. Några dagar efter mordet på Fadime Sahindal höll han ett tal på minnesstunden i Östersund. Damberg sade ”Alla måste ha rätt att få älska vem man vill. Sverige ska vara ett land där kärleken tillåts vara gränslös”. Idag kan man tycka att det där är en självklarhet men då för 12 år sedan betydde det så mycket för oss kvinnor med invandrarbakgrund att en politiker vågade engagera sig i dessa frågor utan att vara rädd för att rasisterna skulle utnyttja mordet i sina syften om man erkände att hedersmord existerar.

Kampen mot förtryck i hederns namn måste föras både i Sverige och i de länder vi kommer ifrån. När jag besöker mina släktingar hamnar vi ofta i diskussioner om kvinnans rätt att bestämma över sitt liv. Numera är det accepterat att unga människor väljer vem de vill gifta sig med. Men däremot är det mycket ovanligt att unga kvinnor med hög utbildning och egen försörjning får flytta hemifrån om de inte är gifta. Samtidigt som jag ser en positiv utveckling vad gäller unga kvinnors möjligheter att utbilda sig är jag mycket ledsen och förbannad över att så många än idag mördas i hederns namn.

Är våldtäkter begångna av svenska män ett uttryck för svensk kultur, Jimmie Åkesson?

Häromdagen skrev Michael Hess ett blogginlägg om att islam är en våldtäktsreligion. Istället för att ta avstånd från Hess står partiets rättspolitiske talesman, Richard Jomshof, bakom Hess uttalande. Våldtäkt är enligt Jomshof ett uttryck för muslimsk kultur (Expressen, 10 januari 2014). Men jag är inte förvånad, för redan 2009 skrev Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida:

”… att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna.”

Det är missvisande och bedrägligt av Jimmie Åkesson att lägga så stor vikt vid brottslingars ursprung istället för vid den sociala situation brottslingen befinner sig i här och nu.

”Seriösa bedömare som till exempel BRÅ (Rapport 2008:13) skriver att huvudförklaringen till ökningen av antalet anmälda våldtäkter finns i en ökad anmälningsbenägenhet och lagförändringar, men att en ökning av antalet faktiska våldtäkter inte kan uteslutas. En trolig förklaring enligt BRÅ till denna eventuella ökning är en ökad alkoholkonsumtion.” (Jerzy Sarnecki, Svd, 27 augusti 2010)

De tre mest uppmärksammade våldtäktsmännen de senaste 10 åren har alla varit etniska svenskar.

Kurt Niklas Lindgren, ”Hagamannen” i Umeå dömdes den 19 juli 2006 till 14 års fängelse för våldtäkt i ett fall, grov våldtäkt och mordförsök i två fall samt två fall av försök till våldtäkt.

Niklas Eliasson, ”Örebromannen”, åtalades den 7 mars 2011 i Örebro tingsrätt för 15 kvinnoöverfall. Han dömdes den 15 juni 2011 till 12 års fängelse för brott som han begått under åren 2005-2010. Han dömdes till två fall av grov våldtäkt, sex fall av försök till våldtäkt, ett fall av försök till rån, två fall av misshandel, olaga hot i ett fall, två fall av sexuellt ofredande och ett fall av ringa vapenbrott. Han frikändes från fyra av överfallen.

Den 24 mars 2010 avslöjade TV-programmet ”Uppdrag Granskning” att en 14-årig flicka hade våldtagits på en skoltoalett i Bjästa. När hon anmälde övergreppet övergavs hon av sina kompisar och vuxenvärlden struntade i henne. Trots att den 15-årige pojken dömdes för våldtäkten valde prästen att bjuda in honom till skolavslutningen i kyrkan. I Bjästa hyllades den våldtäktsdömde men flickan smutskastades och valde att lämna orten. På skolavslutningen våldtar samma kille ytterligare en flicka och döms för det. Trots två fall av våldtäkt väljer samhället i Bjästa att ställa sig på killens sida och smutskasta även denna tjej.

Även svenska män begår våldtäkter och får skydd av den närmaste omgivningen och som i fallet i Bjästa, till och med av kyrkan. Vad säger då Jimme Åkesseon och hans kumpaner om dessa fall? Är dessa avskyvärda handlingar ett uttryck för svensk kultur? Nej, självklart inte! Våldtäkter är vidriga och bör aldrig försvaras. Våldtäkter har varken med etnicitet eller religion att göra.