Jag är besviken på Gustav Fridolin

Jag hade höga förhoppningar om att den nuvarande regeringen skulle föra en skolpolitik som strävade efter att med alla medel öka likvärdigheten i skolan genom att bekämpa skolsegregationen. Men jag är besviken, allra mest på Gustav Fridolin. Det som hittills har presenterats för att få bukt på skolproblemen är försiktiga lösningar och gärna i kompromiss med alliansen. Låt mig redogöra för de två förslag som presenterats:

1. I stället för att motsätta sig till förslaget om att införa betyg redan i fjärde klass kompromissade den nuvarande regeringen med alliansen om att genomföra en försöksverksamhet för betyg i 100 skolor runtom i landet. Skolorna kan anmäla sig frivilligt till denna verksamhet men det finns en klar risk för snedfördelning när skolor med högpresterande elever och som redan är positivt inställda till detta anmäler sig.

Att införa betyg i årskurs 4 har varit Björklunds främsta ambition trots att forskare, skolverket, skolinspektionen och de två lärarförbunden starkt motsätter sig detta. Under de år jag arbetade som lärare på högstadiet upplevde jag att det var betygen som stod i fokus i klassrummet och inte kunskapen i sig. Betygshets skapade prestationsångest och sömnproblem vilket ledde till att många elever mådde mycket dåligt. Betygen påverkade de lågpresterande elevernas självbild negativt. Utifrån mina erfarenheter har jag svårt att inse att vi skulle få en bättre skola om betygen infördes redan i fyran. Istället befarar jag att eleverna kommer att bli skoltrötta redan i sjuan och tappa lusten att tillägna sig nya kunskaper.

2. Regeringen vill att kommuner ska få vetorätt när nya vinstdrivande friskolor vill etablera sig. Syftet är, menar Gustav Fridolin, att ” man ska driva en skola om man har en idé om hur man driver den bästa skolan. De här reglerna innebär att kommunerna kan få ett avgörande inflytande när det handlar om skolor som drivs för att göra vinst, men att skolor som drivs av ickekommersiella aktörer ska ha samma regler som idag”, (SVT Nyheter, 2 april 2015).

Det jag inte förstår är hur ett sådant ansvar kan läggas på kommunen. Vad händer om/ när kommunen inte använder sin vetorätt? Det innebär att vinstdrivna skolor kan fortsätta precis som vanligt! Och vem har tolkningsföreträde om denna ”idé”?

Björklund och hans allierade gav friskolorna fri etableringsrätt eftersom de var mer intresserade av de vinstdrivande skolors intressen än av hur det går för våra barn. Den fria etableringsrätten motiverades med vackert tal om föräldrarnas frihet att välja skolor för sina barn. Men hur kunde Björklund och hans vänner utse sig själva som talesmän för alla föräldrar? Jag har hört många föräldrar uttrycka en frustration över att behöva ställa sina barn i alla dessa köer och att det vore enklare om alla skolor var likvärdiga så att närhetsprincipen gällde återigen.

Skolverket bedömer i sin slutsats i samband med rapporteringen om PISA 2012 ”att det fria skolvalet sannolikt har bidragit till ökade resultatskillnader mellan skolor och en ökad socioekonomisk skolsegregation och därmed till minskad likvärdighet ” (Skolverket, 2013). Faktum är att det fria skolvalet har lett till segregation. När ska en politiker våga erkänna detta och vara beredd att ta strid mot de starka föräldrar som vill ha en skola där deras barn bara ska möta de barn som är som de själva och mot de starka intressen som är ute efter att tjäna pengar på våra barn?

Jag är orolig över den svenska skolans utveckling och över att resultaten är så olika mellan olika skolor. Ett skolsystem som fungerar och som är likvärdig för ALLA barn är något vi bör eftersträva, inte det system där de barn som behöver mest stöd är de stora förlorarna. Vi är många som med oro väntar på skolministerns kommande förslag i skolpolitiken: Ska han fortsätta kompromissa av rädsla att hamna i konflikt eller ska hans ambition vara att ALLA barn får likvärdig utbildning?