Är Margot Wallström trovärdig i sitt engagemang för mänskliga rättigheter?

Under de senaste dagarna har vår utrikesminister Margot Wallström varit i blåsväder angående en bostad som hon fått av Kommunal. Istället för att beklaga sig för att ha gjort fel går hon till hårt angrepp mot Annelie Norström för att ha ljugit för henne. Jag trodde inte att människor i den positionen kunde nedlåta sig till att göra sådana utfall. Men min besvikelse mot Margot Wallström som utrikesminister beror inte främst på bostadsaffären. De senaste veckorna har jag börjat tvivla på Margot Wallströms engagemang för mänskliga rättigheter. Visserligen har hon kritiserat Israel för övergrepp på det palestinska folkets mänskliga rättigheter. För detta har hon kritiserats hårt, och som jag ser det orättvist, av Israels högerregering.

Men när det kommer till Turkiet har vår utrikesminister inte med ett ord berört den senaste tidens oroande utveckling. Politiker som inte delar president Erdogans politiska uppfattning fängslas. Journalister hotas och arresteras. Den turkiska staten har trappat upp sitt systematiska våld mot kurderna. Akademiker som skrivit under ett upprop som kräver ett slut på våldsamheterna i sydöstra Turkiet anklagas för terroristproganda.

Trots Erdogans allt tydligare auktoritära styre och den uppenbara risken att han driver landet in i ett inbördeskrig följer Sverige okritiskt EU:s nya mjuka linje gentemot Turkiet – miljarder i bidrag mot att flyktingarna hålls borta från EU. Med andra ord används våra skattemedel till att låta Turkiet fortsätta döda sin befolkning och föra krig mot de styrkor som strider mot IS. Denna köpslagan om flyktingar är ovärdig och en skam för Europa!

Jag kan inte låta bli att undra om förklaringen till utrikesministerns och regeringens tystnad om Turkiet enbart är ”flyktingkrisen”. En bidragande orsak till att vår regering har en så välvillig inställning till Erdogans hårdnande politik skulle kunna vara att en av dess medlemmar, bostadsminister Mehmet Kaplan, har starka band till det sittande AKP-styret i Turkiet.

Häromdagen sade en väninna: ”Jag undrar om Sverige hade sett annorlunda ut om Anna Lindh hade levt idag…”. Jag är säker på att det hade gjort det, svarade jag. Hon var älskad och respekterad av folket och hon hade ryggrad! Idag saknar jag henne enormt mycket, för jag vet att hon hade fördömt Turkiets politik.

Här kan man läsa mitt blogginlägg om Anna Lindhs engagemang för kurdernas rättigheter: http://www.evinbaksi.se/anna-lindhs-engagemang-for-kurdernas-rattigheter/

Lärarnas höga arbetsbelastning är ingen myt!

I en debattartikel skriven av lärarstudenten Jessica Schedvin i Expressen (30 december 2015) presenteras en rad sk myter om den svenska skolan. Bland annat menar hon att det är en myt att lärarna inte har tid att förbereda sin undervisning och att gnälla över sin arbetssituation är ett aktivt val från lärarnas sida. Baserat på våra erfarenheter från läraryrket anser vi att lärarstudenten raljerar över ett verkligt problem.

Lärarförbundet lät Novus göra en mätning 2014 där lärarna angav de viktigaste åtgärderna för att höja resultaten i skolan. Tid att planera lektioner, mer resurser till särskilt stöd och höjda löner prioriterades.

En prognos från Skolverket (15 juni 2015) visar behovet av att rekrytera 70 000 lärare, fritidspedagoger och förskollärare de närmaste fem åren. Samtidigt visar en undersökning publicerad i Skolvärlden (10 december 2015) att tre av fyra lärare funderar på att lämna yrket. Precis som lärarstudenten beskriver lärarna att de tycker om sitt yrke, men att arbetsbelastningen är för hög. Den höga arbetsbelastningen leder också till att alltfler lärare blir utbrända och sjukskriver sig, visar nya nya siffror från Försäkringskassan. Att i detta läge påstå att lärare hellre gnäller i fikarummet än planerar sina lektioner är en skymf mot alla duktiga lärare som kämpar i våra skolor.

När en lärare har 10 minuter mellan lektionerna går denna tid åt till att plocka ihop efter lektionen samt förbereda inför nästa. Den tid utöver lektionerna är ofta uppsplittrade i 20-30 minuters pass vilket gör det svårt att få möjlighet till en sammanhängande planeringstid. Ibland försvinner planeringstiden p g a att man måste vikariera då skolan inte har råd att ta in vikarier eller när vikarier inte finns att tillgå.

Att samtala med sina kollegor är viktigt, detsamma som att trivas på sin arbetsplats. I fikarummet pågår ofta informella samtal om skolfrågor och elever, men vi lärare, precis som alla andra yrkesgrupper behöver få prata med kollegor om jobbiga saker i vårt yrke.

När det kommer till resurser så är vi överens med skribenten om att skolan saknar resurser, men inga resurser räcker till om vi inte får göra det vi är utbildade för, nämligen att undervisa och att arbeta med lärande. Och för att kunna bedriva en god undervisning och bemöta varje elevs behov kräver tid, något som är en bristvara i dagens skola!

Jessica Sandin, utbildad grundskollärare och specialpedagog

Evin Baksi, utbildad grundskollärare och specialpedagog