Lärarnas höga arbetsbelastning är ingen myt!

I en debattartikel skriven av lärarstudenten Jessica Schedvin i Expressen (30 december 2015) presenteras en rad sk myter om den svenska skolan. Bland annat menar hon att det är en myt att lärarna inte har tid att förbereda sin undervisning och att gnälla över sin arbetssituation är ett aktivt val från lärarnas sida. Baserat på våra erfarenheter från läraryrket anser vi att lärarstudenten raljerar över ett verkligt problem.

Lärarförbundet lät Novus göra en mätning 2014 där lärarna angav de viktigaste åtgärderna för att höja resultaten i skolan. Tid att planera lektioner, mer resurser till särskilt stöd och höjda löner prioriterades.

En prognos från Skolverket (15 juni 2015) visar behovet av att rekrytera 70 000 lärare, fritidspedagoger och förskollärare de närmaste fem åren. Samtidigt visar en undersökning publicerad i Skolvärlden (10 december 2015) att tre av fyra lärare funderar på att lämna yrket. Precis som lärarstudenten beskriver lärarna att de tycker om sitt yrke, men att arbetsbelastningen är för hög. Den höga arbetsbelastningen leder också till att alltfler lärare blir utbrända och sjukskriver sig, visar nya nya siffror från Försäkringskassan. Att i detta läge påstå att lärare hellre gnäller i fikarummet än planerar sina lektioner är en skymf mot alla duktiga lärare som kämpar i våra skolor.

När en lärare har 10 minuter mellan lektionerna går denna tid åt till att plocka ihop efter lektionen samt förbereda inför nästa. Den tid utöver lektionerna är ofta uppsplittrade i 20-30 minuters pass vilket gör det svårt att få möjlighet till en sammanhängande planeringstid. Ibland försvinner planeringstiden p g a att man måste vikariera då skolan inte har råd att ta in vikarier eller när vikarier inte finns att tillgå.

Att samtala med sina kollegor är viktigt, detsamma som att trivas på sin arbetsplats. I fikarummet pågår ofta informella samtal om skolfrågor och elever, men vi lärare, precis som alla andra yrkesgrupper behöver få prata med kollegor om jobbiga saker i vårt yrke.

När det kommer till resurser så är vi överens med skribenten om att skolan saknar resurser, men inga resurser räcker till om vi inte får göra det vi är utbildade för, nämligen att undervisa och att arbeta med lärande. Och för att kunna bedriva en god undervisning och bemöta varje elevs behov kräver tid, något som är en bristvara i dagens skola!

Jessica Sandin, utbildad grundskollärare och specialpedagog

Evin Baksi, utbildad grundskollärare och specialpedagog

En likvärdig skola efterlyses!

Jag och mina vänner från gymnasiet har startat en bokklubb. Vi träffas varannan månad för att diskutera en bok som vi har läst; böcker som handlar om olika samhällsfrågor som vi vill lära oss mera om och diskutera. En sådan fråga är skolfrågan.

Synen på läraryrket i Sverige är mycket negativ och som lärare har jag personligen blivit bemött med kommentarer som ”Hur kan du ens vilja jobba som lärare?!” av både elever och vuxna. Det visar på hur låg lärarstatusen är i Sverige. Vi undrar varför det är så tyst från lärarna och varför accepterar de sin situation?

En annan fråga som vi ställer oss är hur Sveriges skolor kan säljas till riskkapitalbolag där de svenska elevernas framtid är osäker? Senast igår läste jag att det danska riskkapitalföretaget Axcell beslutat avveckla hela JB Education genom försäljning och nedläggning av ett 30-tal gymnasieskolor runt om i landet. Och ändå är det ingen som reagerar på det!

Till förra helgen läste vi boken ”Barnexperimentet, svensk skola i fritt fall” av Per Kornhall, för att se om den kunde hjälpa oss med svaren.

Per Kornhall är oroad över den svenska skolans utveckling och över att resultaten är så olika mellan olika skolor. Han anser, och vem gör inte det, att vi bör eftersträva ett system som fungerar och som är likvärdig för ALLA barn. Han framhåller att all forskning visar att de som mest använder skolvalet är de mer resursstarka föräldrarna vilket leder till socioekonomisk segregation och större skillnader mellan skolor.

Per Kornhall är inte den första som jämför Sverige med Finland, men det förtjänar att framhållas igen och igen och igen, tills budskapet går fram: I Finland har man mycket högre likvärdighet, bättre resultat och mindre mellanskolvariation än vi. Att studera till lärare är väldigt populärt; man måste ha toppbetyg för att ha en chans att komma in och lärarna har mycket bättre löneläge än de svenska. Jämför då med lärarutbildningarna i Sverige där platserna står tomma och att det knappast krävs några som helst poäng för att komma in. Vem vill då bli lärare?

Hur har det blivit så olika? Ett svar som Barnexperimentet ger är att Sverige och Finland fram till 1990-talet hade likartade skolsystem, eftersom Finland byggde sin skola efter svensk modell, men där Sverige först kommunaliserade skolan och sedan införde friskolereformen höll Finland fast vid tanken på en statlig enhetsskola. Kan det finnas ett samband? Det menar i alla fall Per Kornhall och vi kan inte annat än hålla med.

Vem vinner i längden på att vi har ett skolsystem som inte ger en likvärdig utbildning och där de barn som behöver mest stöd är de stora förlorarna? Även de som har kunskap, tid och ork att söka rätt på de bästa skolorna för sina barn borde tycka att det finns bättre saker att lägga sin tid på, och att det kanske är bättre om den närmaste skolan håller en så god kvalitet att ens barn kan gå där.

Det finns mycket mer än det jag har lyft fram här som är tankeväckande med boken: Redogörelsen för statistik som beskriver den svenska skolans utveckling och beskrivningen av alla de reformer som drabbat skolan utan att några utvärderingar skett är omskakande läsning, men författaren ger också exempel på åtgärder som har prövats och som lyckats vända en negativ utveckling och han presenterar också sina egna idéer på vad man kan göra. Vi önskar att alla föräldrar, lärare, f.d. elever och skolpolitiker skulle läsa den, och att vi får en riktig skoldebatt inför nästa val som handlar om denna fråga: Vad kan vi göra för att förändra skolsystemet så att vi återigen får en likvärdig skola?

När kommer den svenska våren?

Solen tittar fram och anstränger sig för att bereda väg för våren men kylan biter sig fast och vägrar ge med sig. När kommer den svenska våren? Vi är många som ställer oss den frågan och vi väntar tåligt på svar. På samma sätt väntar vi på att någon annan ska ta initiativ för förändringar. Inte- jag- det- kan- någon- annan- göra-mentalitet råder på många arbetsplatser när de klagar över sina försämrade arbetsförhållanden.

Idag ser vi att skolorna inte håller måttet internationellt, många elever uppnår inte målen och lärartätheten har minskat. För att komma in på lärarprogrammen krävs nästan inga poäng. Lärarstatusen samt lönerna är mycket låga. I lärarrummen hörs klagovisor men de slutar oftast där. Det blir tyst. Vi har världens mest avreglerade skola och ingen som reagerar på att amerikanska rikskapitalbolag köper upp skolor i Sverige med enda syftet att gå i vinst. Anna Dahlberg skriver om varför ingen agerar på denna utveckling i Expressen ” Starka lobbyintressen, politisk prestige och en rädsla för att stöta sig med medelklassväljarna i storstäderna har blockerat en nödvändig debatt om vinstintresset i skolan”. http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vinstintresset-forstor-skolan-medan-politikerna-tittar-pa/. Jag undrar hur långt det måste gå innan lärarna mobiliserar sig? Innan de säger ifrån?

Mina första år i Sverige präglades av demonstrationer. Det kunde vara mot regimen i Irak eller Turkiet. Det kunde även handla om orättvisor i området där vi bodde. Demonstrationskulturen är tyvärr ett minne blott och det är först på 1 maj som vi ser människor demonstrera på gatorna.

Den arabiska våren fällde regimer i Nordafrika. Folket var missnöjda med förhållandena i respektive land och agerade. I Sverige är vi också missnöjda men säger sällan ifrån. Med tanke på hur skolan, sjukvården och äldreomsorgen har försämrats är det nog dags för en svensk vår.

Att tillåta barn ha flera identiteter

Ikväll var jag på Newrozbrasan som tänds på Eggebygård den 20 mars varje år. Många kurder hade trotsat kylan för att fira nyårsafton och välkomna våren. Vi samlades runt eldfesten för att dansa och umgås. För kurderna har Newroz blivit en symbol för kampen för frihet och rättvisa men firandet är också ett sätt att lämna det gamla och välkomna det nya.

På vägen hem frågade jag min son vad han visste om Kurdistan varpå han svarade att Kurdistan betyder Newroz. Då insåg jag som förälder hur lite han visste om Kurdistan och hur komplicerat det är att uppfostra ett barn med två identiteter. Han är född i Sverige och har därmed rätt till en svensk identitet vilket jag inte har något emot. Därför är det viktigt att som förälder tillåta honom att ha flera identiteter.

Innan läggdags ville jag berätta om myten om Newroz och inledde med: ” Det var en gång…”

16 mars är en sorgens dag

Föreställ dig att du äter lunch med din familj, kanske är det den sista måltiden. Plötsligt hör du ljudet av bomberna som faller ned i din närhet och du får panik. Samtidigt känner du doften av äpple. Du andas in och börjar kräkas. Hela familjen springer ut. Där ute ser du alla som försöker fly för sina liv. Men en efter en faller de livlösa kropparna ned…

Det här låter overkligt men det var precis det som hände i den kurdiska staden Halabja 1988 då Saddam Hussein lät bomba staden med kemiska vapen och napalm. Med dessa bomber dödade han över 5 000 människor.

Dessvärre har inte spåren av Saddam Husseins terrorregim försvunnit med honom. Många av de som överlevde giftgasattacken blev blinda och många har fått skador i huden som har utvecklats till cancer. Missfall hos kvinnor är vanligt och barn har fötts med missbildningar. Det kommer att ta generationer innan de skador Saddam Hussein tillfogade Halabjas befolkning läks.

Dagarna efter katastrofen kablades filmer ut över hela världen. Filmerna visade tusentals kvinnor, barn och äldre som försökte komma undan de kemiska gaser som användes som krigsvapen. Det är bilder som etsat sig fast i hjärnan och som aldrig kommer att suddas ut.

Den 16 mars är en sorgens dag för alla kurder men den är också en påminnelse om en verklighet som inte borde hända.

Motstridiga uppgifter i Wikipedia

Att rasister och främlingsfientliga grupper sprider lögner på nätet är ingen nyhet men att det skulle finnas motstridiga uppgifter i Wikipedia är oroande. Jag slog upp ordet ”hedersmord” och på Wikipedias hemsida står det: ”Det ska vidare tilläggas att många av de aktuella fallen är varken familjerna eller brottsutövarna aktiva eller praktiserande muslimer, utan snarare kopplade till den arab/kurdiska kulturen”.

När man skrollar ned nämns att hedersmord är vanligt förekommande i både Pakistan och Indien: ”Enligt India Democractic Women’s Association dör 1000 ungdomar årligen i hedersmord kopplade till tvångsgifte och kastsystemet.” Vidare står det: ” Enligt Pakistans ledande människorättsgrupp mördades nästan 1000 kvinnor och flickor i landet under 2011, en ökning med nästan 100 jämfört med 2010.”

Jag vet inte om Wikipedia har missat det men de flickor och kvinnor som mördas i Indien och Pakistan är varken araber eller kurder!

Vidare vill en del debattörer koppla hedersmord till Islam. Det första hedersmordet i Sverige utfördes 1994 av en kristen palestinier som dödade sin 18-åriga dotter. Anledningen var att hon träffat en muslimsk man och vägrade därför att gifta sig med den kristne palestinier som fadern hade utsett till make åt henne. Inte heller är det ett typiskt kurdiskt fenomen då en 15-årig muslimsk arabisk flicka dödades av sin bror och kusin i Umeå 1996 eftersom brodern ansåg att hon inte skulle gå ut och leva som en svensk flicka. Året efter, 1997, knivhöggs en muslimsk turkisk flicka av sin bror för att hon hade dragit skam över familjen genom att gå på disco och leva som sina svenska kompisar.

Det är önskvärt att media och personer som aktivt engagerar sig i hedersrelaterad problematik baserar sina uttalanden på fakta och undviker generaliseringar!

 

Önskar mer tolerans i Sverige inför kommande år

Inför det kommande året önskar jag mer tolerans i vårt Sverige. Min vision är att alla människor i Sverige, oavsett etnisk, kulturell eller religiös bakgrund ska kunna leva tillsammans i full demokratisk anda. Att vi alla tar avstånd från rasistiska uttalanden och lögner och tar krafttag mot antidemokratiska krafter. Vi bär alla ansvar för att få denna demokrati att fungera.

Många människor i vårt land har flytt länder där etnisk eller religiös rensning pågår, yttrandefriheten är begränsad och människor riskerar sina liv för att upprätthålla den demokrati som liknar den i Sverige. Många har upplevt krig, blivit fängslade eller torterade. Till Sverige kom vi för att söka skydd och leva i frihet.

Om vi kräver att bli behandlade med respekt måste vi bemöta andra med samma respekt. Om vi kräver förståelse måste vi även lyssna på andra människor. Om vi talar om jämlikhet och demokrati kan vi inte låta konflikterna i hemlandet avspegla våra känslor gentemot våra medmänniskor i Sverige.

Jag såg ett reportage i Agenda som handlade om en judinna bosatt i Malmö. Hon hade beskjutits och blivit kränkt av palestinier i sin omgivning. Hur mycket vi än avskyr staten Israels förtryck av palestinierna så ska inte en enda jude i Sverige avkrävas ansvar för den politiken. Därför blir jag upprörd när en offentlig person som Gina Dirawi på sin blogg tipsar om antisemiten Lasse Wilhelmsons bok. Genom att posta en bild av boken sprider hon och legitimerar idéerna i boken vilket jag anser vara ansvarslöst eftersom så många följer henne i sociala medier. Ännu mer upprörd blir jag över att SVT tar lätt på hennes åsikter och låter henne vara programledare på Melodifestivalen. Därför är det så viktigt att var och en av oss tar sitt ansvar för att stoppa spridningen av antisemitiska och rasistiska åsikter i vårt samhälle.

Som kurd kan jag inte hata alla turkar, iranier, irakier eller syrier som bor i Sverige. De kan inte göras ansvariga för alla gärningar som deras stater utfört. När jag arbetade som lärare förstod jag att jag hade en viktig roll att spela. Med min kurdisk-muslimska bakgrund kunde jag bidra till att slå ned på de fördomar som eleverna hade om muslimer. Under de åren jag undervisade hade jag elever med föräldrar från Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Jag såg eleverna först och främst som individer i ett klassrum, bortom nationernas gränser.

När vi upprörs av Sverigedemokraternas rasistiska uttalanden och extremistiska krafter som fått vind under seglen ska vi komma ihåg att även bekämpa rasismen mellan olika etniska grupper i vårt samhälle. Vi är skyldiga våra barn ett samhälle grundat på demokrati, medmänsklighet och respekt.

Med detta önskar jag er alla en god fortsättning!

 

Firar jul med gädje trots att vi är muslimer

Vi var bland de första kurdiska flyktingfamiljerna som kom till Sverige 1980. När julen kombestämde min farbror  att vi skulle fira jul trots att vi är muslimer. Han var orolig för att vi skulle känna oss utanför när de andra barnen i skolan berättade om sitt julfirande och alla julklappar de fått. Därför köpte han och min pappa en julgran och många julklappar att ställa under den. Något kurdiskt inslag måste vara med så vi klädde julgranen i svenska och kurdiska flaggor. Jag minns hur jag och mina syskon med omsorg ritade flaggorna. När det väl var julafton lagade mamma kurdiska rätter och kurdisk musik och svenska julsånger ljöd på högsta volym. Senare kom alla de kurdiska flyktingarna som bodde i Stockholm hem till oss och vi åt, sjöng och dansade kurdiska danser till svenska julsånger runt julgranen. Höjdpunkten var alla de julklappar som delades ut av vår farbror. Det är med värme jag minns de åren och det är med glädje jag och mina syskon för över denna tradition till våra barn.

God jul och gott nytt år!