Gästskribenter

Intervju med poliserna Stein och Spånbo som fick Fadimepriset
- Det var många som var med och hjälpte oss att få hem Breen till Sverige, men jag vill ändå passa på att framhålla Anna Lindhs djupa engagemang. Hon öppnade personligen många dörrar för oss genom sin diplomati. ”Anna, det här priset är också till dig” sade Martin Stein i ett känslosamt tacktal vid Fadime Sahindals prisutdelning i Västerås.
Poliserna Martin Stein och Leif Spånbo fick 2009 års Fadimepris för sina engagerade insatser för att få hem den mördade Pela Atroshis syster Breen till säkerhet i Sverige och ge henne möjlighet att vittna i den rättegång som fällde hennes farbröder för mordet.
- I ditt tack tal lyfte du fram Anna Lindhs djupa engagemang. Vilken betydelse hade hon för fallet?
- Anna Lindhs roll var avgörande för att få hem Breen vilket Breen inte ens känner till tror jag. Anna Lindhs medkänsla och insiktsförmåga ledde till att hon snabbt förstod vikten av att agera från den högsta politiska ledningen. Jag är övertygad om att vi aldrig lyckats med operationen om inte vi fått hennes stöd säger Martin Stein.
- Hur känns det att få Fadimepriset?
- Det var helt fantastiskt, jag blev mycket glad säger Leif Spånbo. Fadimepriset är på något sätt en erkänsla åt människan, åt livet. Jag är oerhört stolt över att ha fått ett sådant pris. Det känns bra att efter 40 år som polis få ett erkännande för en kunskap som jag har. Det bekräftar att det jag fick i mig med modersmjölken, om alla människor är lika värda gäller och att det är offret och offrets familj som är mina uppdragsgivare.
- Hur gick ni till väga för att få hem Breen till Sverige?
- Det var ju inte en enkel uppgift vi hade precis. När Leif och jag vände oss till UD 1998 för att få hjälp med att få hem Breen Atroshi fick vi beskedet att det var omöjligt att göra något eftersom hon inte var svensk medborgare. Detta ledde till att våra chefer ville lägga ner ärendet. Men jag och Leif ville inte ge upp utan till sist lyckades vi att komma i kontakt med dåvarande utrikesministern Anna Lindh som använde sitt inflytande och sina diplomatiska kontakter för att få hem Breen Atroshi, säger Martin Stein och Leif Spånbo nickar.
- Varför lade ni inte ned ärendet när alla berörda parter, inklusive era chefer, hävdade att uppgiften var omöjlig?
- Därför att vi hade blivit engagerade. För varje gång som Breen ringde till mig så kände jag bara mer och mer att vi måste rädda henne. Hon hade anmält sin pappa och sina farbröder till den kurdiska polisen men ärendet lades ned på grund av att mordet var hedersrelaterat. Hon var nu rädd att släktingarna skulle mörda henne som hämnd för att hon hade anmält dem. Jag hade en son i den åldern. Det kunde lika gärna vara mitt barn som behövde hjälp, säger Leif Spånbo.
Martin Stein håller med och berättar att ju mer de försökte sätta sig in i ärendet desto mer engagerade blev de.
- Vi hade haft ett fall där en man från Syrien mördades och vi lyckades inte komma någon vart eftersom ingen ville prata med svensk polis. Breen ville verkligen att pappan och farbröderna skulle straffas för mordet på hennes syster. Nu när det fanns någon som ville samarbeta med polisen för att skipa rättvisa ville vi göra allt som var möjligt inom det svenska rättssystemet.
- Hur kommer det sig att ni fick ärendet?
- Den här händelsen började sommaren 1998. När jag kom till jobbet så låg ett fax på skrivbordet. I faxet stod det i korthet att mamman och en syster har varit inne hos en svensk hjälporganisation i Kurdistan och där hade de talat om för hjälparbetarna att en dotter hade blivit mördad av farbröderna och pappan. Det stod också ett mycket långt satelittelefonnummer som man kunde ringa för att få mer upplysningar. Jag pratade med den svenska hjälparbetaren och gav henne mitt telefonnummer. Sedan ringde Breen till mig. Jag och Breen pratade i telefon en gång i veckan, eller åtminstone varannan vecka, under hela året. Hon berättade vad som hände i Kurdistan och jag försökte tala om för henne att vi gjorde vad vi kunde, att jag ville hjälpa henne och lovade att hämta henne, säger Leif Spånbo.
- Hur kom det sig att faxet om att Breen behövde hjälp kom till ditt bord?
- Faxet hade skickats till Interpol först. Där var det en handläggare som tittat på det men inte visste vad han skulle göra med det. Men eftersom familjen bodde i Farsta skickades faxet först till jourgruppen i Söderort som inte heller visste vad de skulle göra åt det utan det hamnade till slut hos mig på våldsroteln. Det råkade vara så att just den veckan vikarierade jag som chef. Det fanns folk inom polisen som ifrågasatte varför man skulle utreda ett mord som hade begåtts i Kurdistan. Det hörde vi bakvägen. För mig var det självklart att göra en anmälan även om jag inte visste att de kunde dömas enligt svensk lag. Jag och Martin såg det som mycket viktigt att vi gjorde någonting åt det.
Martin Stein berättar att premiärminister Barzani hade lovat Anna Lindh att ge skydd åt Breen, hennes mamma och hennes yngre syster. UD såg till att Breen fick följa med Necirvan Barzani till Ankara för att förhöras av den svenska polisen.
-  Att det inte var Martin som åkte ner till Ankara med mig berodde på att vi gjorde bedömningen att det var bättre att en kvinnlig polis var med.
- Vi åkte ner i avsikt att ha ett förhör med Breen men för att få det här bekräftat var vi tvungna att ta med Breen hem till Sverige. Efter diskussioner i flera timmar sade Breen att eftersom hon stod under Barzanis beskydd nu så måste vi prata med Barzani.
Till slut hamnade vi på Hilton hotell i Ankara, ett kort möte med Barzani. Den korta och allvarliga förhandlingen slutade med att han frågade Breen om hon vill åka med tillbaka till Sverige.
Leif Spånbo berättar att han hade turen att stöta på Martin Stein i ett skede av livet när båda två var engagerade i hur man arbetar med olika etniska grupper. I Sverige hade de aldrig fått någon utbildning i att arbeta med folk från andra nationaliteter. Deras chefer vid Söderortspolisen, Christer Sjöblom och Hans Strindlund lät dem förkovra sig i detta speciella ämne, med resor både till England för att studera ”muslim courts” och till den danska polishögskolan för att där läsa om att arbeta med människor från andra kulturer.
Men tyvärr hamnade rapporten ”Att arbeta mot brott med etniska förtecken” som de presenterade efter sin utbildning 1996 under skrivbordsunderlägget hos någon chef. I rapporten pekade de på problem som var på väg att komma och som också mycket riktigt kom till Sverige. I det segregerade samhälle vi lever är det svårt för den svenska polisen att lösa brott som begås i invandrargrupper. Kan vi inte bryta utvecklingen mot en ökad segregation så kommer det att bli ännu svårare.
- Hur arbetar man med brott med etniska förtecken idag inom polisen?
- Jag tror att det finns en växande skara inom polisen som ser de här frågorna som väldigt allvarliga och som också är besjälade av sitt arbete. Men tyvärr finns det en mentalitet inom alla yrkesgrupper och det är att det sociala samvetet stänger när jobbet slutar. Om man har till uppgift att jobba med människor så måste man förstå att jobbet är 24 timmar. Är det så att ett skört liv hänger på hur jag uppträder då måste jag uppträda likadant 24 timmar varje dag.
Leif Spånbo har arbetat som polis i 43 år och var förhörsledare för den kände pastorn Fossmo i Knutby. Han har löst en hel del uppmärksammade fall men det han är mest stolt över som polis är att han lyckades rädda livet på Breen Atroshi och fick hem henne till Sverige.
Efter att ha förföljts av den turkiska polisen under hela min ungdom för min politiska övertygelses skull har jag alltid varit misstänksam mot poliser. Men efter att ha träffat Leif Spånbo och Martin Stein inser jag att det också finns poliser som drivs av engagemang och inte bara lyder order. När jag lyssnar på Stein och Spånbo inser jag att de har stor respekt för sitt uppdrag att hjälpa offret och då spelar det absolut ingen roll för dem vad offret har för bakgrund. Samtidigt förnekar de inte att det finns svårigheter med att lösa ett brott om offret eller gärningsmannen har invandrarbakgrund. I de fallen handlar det bara om att skaffa sig kunskaper om hur man arbetar med de grupperna och inte att lägga ned ärendena. Efter samtalet med dessa två poliser är jag full av beundran för att de trots det motstånd de mötte från UD tjänstemän och andra poliskollegor i början inte gav upp sin kamp för en invandrarflicka . Det måste krävas en stark övertygelse för att gå sina egna vägar när man blir ifrågasatt av sina kollegor.
Cheko Pekgul
Be Sociable, Share!