Hoppas inte min son måste fly från sitt hemland Sverige!

Idag är det 35 år sedan jag, mina fyra syskon, min mamma och farbror kom till Sverige som flyktingar. Det regnade den dagen precis som det gör idag. Jag minns den dagen mycket väl. Jag var fem år gammal och tyckte att det var spännande att åka flygplan. När vi landade mötte min pappa och farbror Mahmut oss. Vi kom till en 4:a i Tensta och slogs av de grön-röd-gula överkasten som pappa hade införskaffat oss. Det var de kurdiska färgerna!

De första 10 åren i Sverige kallade min mamma den 5:e augusti för ”sorgens dag” eftersom vi hade tvingats lämna vårt hem. Idag tänker jag på den tid som följde kort efter vår ankomst, då vi nåddes av den ena sorgliga nyheten efter den andra: Militärkuppen i Turkiet den 12 september 1980, då tusentals människor fängslades på grund av sina åsikter. Samma år mördades min faster Necla i staden Qamisli i Syrien när hon var på flykt till Sverige. Olof Palme mördades 1987 och häxjakten på kurderna drabbade oss hårt. I skolan kallades vi terrorister. 1988 gasades 5000 människor ihjäl i den kurdiska staden Halabja av Saddams styrkor. Under Gulfkriget 1991 tvingades mellan en- två miljoner kurder på flykt. I Turkiet pågick inbördeskriget som värst under 1990-talet. Och så vidare, och så vidare. På håll har vi följt utvecklingen och blivit lika bestörta varje gång. Under hela min uppväxt har jag haft ena foten på Sergels torg och bland annat skanderat ”Turkiska armén ut ur Kurdistan”, Saddam fascist mördare!” och ”Kurdistan, Kurdistan solidaritet!”.

Historien upprepar sig. Kurder i Syrien och Irak har drivits på flykt av IS. Och återigen ser vi hur kurderna, som tappert stridit mot IS, sviks av väst! Och återigen står jag på Sergels torg så fort demonstrationer anordnas. Nu är det andra ord som skanderas: ”Stoppa IS!”. Frågan är vilka andra ord som ska skanderas i framtiden? För det känns som att det inte finns ett slut på eländet…

När jag talar om för min son att det idag är exakt 35 år i sedan vi flydde till Sverige frågar han om vi kan fira det. ”Självklart ska vi fira att vi fick komma till ditt hemland Sverige”, säger jag till min son. Jag kan inte låta bli att säga till honom att han ska vara glad över att vara född i ett fritt och demokratiskt land där alla kan tala sitt språk utan att fängslas. Vidare berättar jag om hur underbart det var att fritt få lyssna på kurdisk musik när vi kom till Sverige. Min farfar var stolt över att hans barn och barnbarn hade hamnat i Olof Palmes land och då behövde han inte oroa sig för dem. För farfar symboliserade Olof Palme friheten och freden.

Det jag tänker på men inte vill berätta för min son är att vi idag har ett politiskt klimat i Sverige där ca 13% har röstat på Sverigedemokraterna. Hur kan det land som räddade oss från förtryck och förföljelse ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen? Med tanke på hur Sverigedemokraterna växer som parti hoppas jag att min son aldrig någonsin behöver lämna sitt hemland Sverige på grund av sin religiösa eller etniska bakgrund!

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>